Folk Bits !

Ett försök till utveckling…

Balans

Det känns lite ovant men det känns som om jag börjar uppnå någon slags balans. Jag är förvånad, i förra veckan kändes det som att det var långt borta. Jag gör mej inga illusioner om att det kommer gå rakt uppåt nu men… Jag glädjer mej i stunden!

Barnbarnsgos och lite shopping tillsammans med de jag gillar mest hjälper ju alltid upp det mesta.

Nu sovning. Det är illa med det när det råder fullmånetider. Men inatt hoppas jag på bättre lycka än på sistone på sömnfronten.

Annonser

Här eller där…

Jag påbörjade en ny blogg. Eller påbörjade, knappt det om man ska vara ärlig. Men iallafall tänkte jag skapa en ny blogg och jag skrev ett par inlägg men… Det kändes inte som min blogg. Oklart varför. Så jag fortsätter här. Skrivklådan är ju inte så påtaglig längre dock. Precis som allt annat. Det mesta har stannat av. Jag sitter i mitt vaccum och väntar på att något ska hända.

Men trots det, väntan och vaccumet så… mår jag ganska bra. Det har på sistone trots allt börjat kännas som att det finns något mer för mej. Jag vet inte vad och jag vet inte när man… antagligen är också det här en fas som i sinom tid kommer att gå över. Och då är jag väl ännu en aning starkare skulle jag tro.

Det som oroar mej värst just nu är vikten och jobbet. I den ordningen. Jodå, jag är inte dum i huvudet, jag vet vad som krävs för att gå ner i vikt. Men det är skapligt oviktig kunskap just nu när man inte KAN! Jag har ju iallafall fått svar på att det är medicinen som är boven i dramat. Det ante mej…

En gång till…

Jag förstår mej inte på mej själv. Varför tillåter jag mej själv att brytas ner så till den milda grad att jag blir sjukskriven? Gång på gång? Förvisso med flera år emellan men ändå…

Så nu sitter jag här och är… missnöjd! Med allt! Nej det är så klart att ta i men jag vet inte vart i röran jag ska börja och ordna. Och med fysisk röra kommer inre röra. Och vice verca.

Ställde mej på vågen igår. Jag har aldrig varit så tung som jag är nu. Inte alls bra men vart är min jävlaranamma när jag behöver den? Den här filuren som bara rycker på axlarna åt allt är inte jag.

Jag har åtminstone tagit itu med balkongen. Nu kommer jag inte in i förrådet för att få ut bord och så men nya jalusier är uppe och stolarna är tvättade. Jag försöker vara nöjd med att åtminstone ha haft den orken.

Nu känns det som om det är läge att vila.

Jag väntar på mail om renoveringen av hallen och Storsonens rum också. Så klart ska det strula!  Men jag rycker på axlarna åt det också. Det måste lösa sej. Helst vill jag ju flytta. Jag vill bo där det är rent och snyggt och iordning. Alternativt vill jag ha hela den här lägenheten renoverad och storstädad. Varför känns allt bara skitigt och äckligt?

Och vad är det med ”vänner” som försöker läxa upp en offentligt?!

Lyckliga par?

Tog en lunch på Gränden med Mr Ex och vi kom så klart in på ämnet relationer igen. Vi försökte komma på par som verkar lyckliga i vår bekantskapskrets. Han kom på två. Jag kom på noll…

Jag fortsatte att fundera på frågan när jag kom tillbaka till jobbet och… jag kom också på två. Båda paren bor dessutom i Surahammar. Hm, ett framgångsrecept? Men i vilket fall, lite sorgligt är det. Ja att jag måste gräva i bekantskapskretsen för att komma på folk som jag tror lever i lyckliga relationer. Dom andra då? Dom som har relationer men som inte ger intryck av att vara lyckliga? Jösses, det skulle jag kunna räkna upp hur många som helst.

Och jag personligen kommer aldrig gå in i en relation bara för att ha någon. Då är jag hellre ensam!

Puffig?

Jag ser ut som om jag har gråtit i flera veckor. Ögonen är alldeles puffiga och inte ens min nyinköpta ögonkräm från Yvonne Ryding hjälper. Suck… Men det är en värdslig sak!

Efter besöket hos pratpersonen igår känns livet lite mer lättlevt idag. Jag har lite mer koll och lite rakare rygg.

Fick ett mail gällande att jag blivit kallad på intervju på FK. Nu verkar det som att jag kanske trots allt inte blivit det. Men, det var en trevlig tanke. Så länge den varade…

Jag ska kolla kontot och sen ska jag gå ut på stan och shoppa något onödigt men vackert tror jag. Känns som om jag behöver det. Jag skickade just en bukett tulpaner till mams och papps, med en önskan om glad vårdagjämning! Jag tror dom behöver det…

 

Snön faller…

…eller den yr mer omkring än faller. Och folk blir alldeles till sig, snö? NU?! Eh ja, det är mars. I mars faller snön ofta.

Jag sitter på jobbet, lätt illamående och det kan jag klara mej utan. Hade ett långt möte med närmaste kollegan och en HL imorse men det känns svårt, jag vill att vi ska finna lösningar men det finns liksom inga. Hatar att trampa vatten!

Sjuktalen stiger dessutom…

Hade ett intressant samtal med chefens chef igårkväll så jag har lovat att försöka stå ut en stund till. Frågan är bara, är det värt det?

Ser fram emot att gå till psykologen om en stund. Hoppas han inte har bråttom idag. Jag har sagt det förr men, ska man behöva en coach, en psykolog och antidepressiv medicin för att klara av det liv man lever? Men tydligen är det inte jobbet som trubblar, enligt chefen, det är mitt oerhört trassliga (?!) privatliv.

Vad är det för fel på folk?!

Ord!

Jag tror att jag drabbats av galopperande afasi. Jag tappar ord! Både i tal och skrift. Nej i tal tappar jag dom helt, i skrift tappar jag inledningen eller änden.

Men jag tror det är stress. Jag tror den onda ryggen också är stress. Men jag vet inte hur jag botar det.

Jag hoppas att svårigheten att dra ner luft helt i lungorna också beror på stress.

Och så önskar jag mej något positivt. Det behöver inte vara stort och överväldigande. Det kan vara pyttelitet men snällt och lent och leende. Jag orkar snart inte mer…

(Jag mailade chefens chef imorse och påtalade eländet här. Hon sa att hon skulle ringa efter lunch. Klockan är nu 15:49 och hon har inte ringt än. Vissa har lång lunch!)

 

Jag Orkar Inte !

Jag vet inte hur jag ska nå fram, jag tycker att jag skriker JAG ORKAR INTE MER till både chefen coh min kollega men de svarar bara i vanlig samtalston och det dom säger är bara… floskler!

Jag är arg, arg, arg och Häxan Surtant är en västanfläkt vid jämförelse.

Jag tycker det är orättvist att unga män avlider plötsligt, jag blir besviken på människor som jag trott haft något innanför pannbenet visar sig vara helt tomma mellan öronen, jag blir upprörd på människor som försöker sätta sig på andra, jag blir ledsen när jag inte når fram. Och jag blir frustrerad på mig själv som har tappat både sug och ork.

Jag hittar ingen lösning! Jag vrider och vänder på allt men… jag hittar ingen lösning! Jag vill ha lugn och ro. Jag behöver lugn och ro. Balans, harmoni, lugn. Men allt är bara ett enda sammelsurium.

Vad gör man?!

Bumpy

Det känns som om vägen jag går på just nu är full av vägbulor, gropar och tvära svängar. Det gäller att vara lätt på foten. På rätt sätt.

Jag har gråtit en skvätt varje dag över den unge mannen vars liv så hastigt tog slut. Och kanske framförallt över hans mammas öde, att förlora sin son. Samtidigt, mitt i sorgen, så känner jag en livsglädje lika obändig som en maskros under asfalten. Och dessutom, som grädde på moset, är jag väldigt lätt att reta upp just nu.

Men jag tar varje tillfälle i akt för en stunds stilla meditation i bruset. Vad gör man inte för att hålla sig vid sunda vätskor?

Idag var jag iväg och lämnade blod på morgonen för ny analys av Blodcentralen. Få se om det är instrumenten som är för känsliga eller om det är mej det är något fel på. Det är en riktigt njutig vårdag ute med soldis. Det är en smula för kallt med frost på taken men det reder väl upp sej under dagen.

I afton blir det mat på lokal tror jag eftersom det bara är jag och dottern som ska äta. Jag hoppas ju varje dag på att energin ska infinna sig så jag kan åka hem och ta itu med städningen som legat längst ner på att-göra-listan länge nu men, det får anstå till en annan dag.

Ledsen

Vad säger man till en vän som precis har förlorat sin son? Vad säger man när hon precis är på väg in i ett rum på rättsmedicin i Solna för att se honom en sista gång? Jag fann inga ord alls. Jag bara grät med henne i telefon. Och jag gråter när jag skriver det här.

Döden rår man liksom inte på! Men den kan väl för i helvete låta unga snubbar på 23 vara ifred?!